Nej, nu tar vi nya tag!!!

Känner att jag måste komma igång med bloggandet igen!! Dels för att det är kul, men faktiskt mest för att jag glömmer att fota om jag inte har någon "anledning". Har inte alls tagit många foton på senaste tiden...

Så vad har vi haft för oss? Typ ingenting... Förutom det gamla vanliga såklart. Vilme har varit hemma från dagis nu i två veckor eftersom det har gått magsjuka där. Känner att det är fruktansvärt onödigt att dra hem det när vi nu inte MÅSTE. Men vi har haft så mysigt så... Har haft ganska fullt upp med öppna förskolan och lekdejter. Jag gillar verkligen att vara mammaledig när jag har vänner runt omkring som också är det. Vi är ju tre här ute i vårt lilla samhälle som brukar umgås ganska ofta. Dessutom har jag en "stadsvän" :) som vi träffar då och då. Sedan har vi nu, på sista tiden, börjar träffa Vilmes gamla dagisfröken någon gång i veckan. Hon har en flicka som är ganska jämngammal med Vilme och en bebis som är i Eiras ålder. Barnen leker sååå bra ihop, och mammorna fikar och pratar skit! Det gillas!
Så livet flyter på rätt bra trots att vi inte gör något "roligt"...:)
Dock har jag ett litet orosmoln på min himmel. Eftersom jag ska söka in på högskolan till hösten MÅSTE jag läsa Matte B nu under våren... Men tror ni jag får tummen ur?
Jag vet när lektionerna är och jag vet vart jag ska anmäla mig, men det händer liksom inte. Men jag MÅSTE verkligen, så det är väl bara att ta tag i... PUST! Undrar varför jag inte gör det...?

Barnen mår bara bra. Vilme är i en harmonisk period. Äter och sover bra, och är glad oftast. Självklart har han sina "treårsutbrott", men de kommer nästan bara när han är trött. Trött blir han ofta framåt eftermiddagen eftersom han alltid väcks för tidigt av lillasysterbus. Även lillasysterbus är ganska harmonisk. Hon äter som en häst, sover hela nätterna i egen säng och håller precis på att utveckla ett sätt att ta sig fram. Han sitter på rumpan och drar sig fram på något vis... Det går inte fort och hon kommer inga långa sträckor, men hon rör på sig iallafall. Hoppas hon lär sig krypa ordentligt bara, men det kommer nog..
Vad gäller Eira så har vi även startat "operation nappavvänjning". Hon krånglade något alldeles otroligt på kvällarna och vägrade somna, så från och med igår kör vi med den hemska femminutersmetoden. UTAN napp såklart.
Igår var det en pina, för hon skrek helt hysteriskt och länge. Nicklas och jag led enormt mycket, men vi klarade det. Tillslut somnade hon, och sov hela natten utan avbrott, UTAN napp. I förmiddags somnade hon på 5 minuter utan napp, och efter ÖF idag somnade hon i bilen utan napp (kunde t.o.m. lägga över henne i vagnen utan att hon vaknade)... Nu ikväll somnade hon relativt fort, och med bara lite gnäll, själv i sin säng. Var inne hos henne 2 ggr, sen blev hon tyst. Skönt! Vi ropar inte hej än såklart, men en klar förbättring från igår var det ju iallafall.

Igår hade vi "ettårsjubileum" från det värsta som någonsin har hänt oss. Ett år sedan jag fick det mindre trevliga beskedet att Nicklas hade kört av vägen och låg i respirator med hjärnskador. Fatta vad sjukt! Ett år!!! För exakt ett år sedan satt jag alltså och vakade brevid min älskling på Sahlgrenskas neurointensiv och hade stenkoll alla maskiner som mätte puls, blodtryck, syresättning, tryck i hjärnan osv. osv. På nätterna "sov" jag i ett anhörigrum på 15:e våningen. Detta rum hade två sängar och varje kväll fasade jag för att det skulle ligga någon hårig karl i den lediga... (Som tur är gjorde det aldrig det, utan jag fick ha rummet för mig själv... )
Allt detta med en 22 veckors Eira i magen. Hur cool är inte jag? :)
Efter ett långt (men ändå så himla kort) år med jobbig rehabilitering (för Nicklas del) och oro (från min sida), en liten nätt och smidig förlossning (för bådas del, även om det var jag som gjorde jobbet) och mycket träning (för Nicklas del) så mår han nu bra!! YES!!!
Nästa vecka börjar han förhoppningsvis jobba heltid, så han mår BRA! Riktigt bra till och med... Han har fortfarande lite problem emd balansen och vänster kroppshalva. Den funkar, men rörelserna är lite sega... Han kan t.ex. inte springa, för vänstersidan hänger inte med i den farten. Men vad är det i jämförelse med vad som kunde ha hänt..? :) JAG är mer än nöjd iallafall, och det tror jag att Nicklas är också, även om han saknar fotbollen :)...

Nu ska jag mysa i soffan med min darling! Kommentera mer än gärna, för ni vet ju att jag får mer motivation att hålla bloggen igång då..

Avslutar med lite bilder på mina underbara små hjärtan..


Vilme lånar Moas pippikläder. Snyggt värre...'


Gjorde lite bus nu på eftermiddagen... Hela armen är verkligen blå... Även mellan fingrarna, så han måste ha kämpat länge. Mamma har skällt lite, så därav den ledsna minen....


Efter sanering. Kolla in det blåa vattnet.


Storebror och lillasyster posar


Loppan åker bobbycar... Bilden är några dagar gammal. Den är tagen på den gamla goda tiden när det var tillåtet att ha napp.