Min lilla skrutta har kommit rätt långt i det här med ätandet. Hon går i brorsans fotspår och hon ÄLSKAR mat! Bara det är majs i så går det ner... Just nu kör vi på potatis, majs och morotspure. Smaskens tycker Eira. Hon gapar som en fågelunge och skriker i högan sky om det inte går tillräckligt fort. Tänkte filma henne idag när hon åt, men just då la batteriet till kameran av såklart.
Förövrigt är damen extremt mammig. Skitjobbigt, för jag får inte gå ur hennes synfält nästan. Pappa duger när hon är glad, mätt och pigg, men vid minsta motgång så är det BARA mamma som gäller. Nicklas får absolut inte mata henne (om hon inte är på sitt bästa humör, t.ex. på morgonen går det jättebra), för då går världen under. Så fort jag tar över så äter hon så fint så... Gahh! Vilme var aldrig sån här, så jag vet inte riktigt hur vi ska tackla det. Ska man "träna" på att vara med pappa?... Eller ska jag ta henne så fort hon piper?
Har ni några förslag och tips? Kan tillägga att hon äter ersättning (+ lite mat nu då) så det går lika bra för Nicklas att mata henne...
Vet ju att det här antagligen kommer ge sig av sig självt med tiden, men det är inte kul så länge det varar. Inte för någon av oss, och allra minst för Eira.
Nu ska jag laga mat. Funderar på om Eira ska få smaka lite fisk. Vilme älskade fisk som bebis, och jag hoppas även donnan kommer göra det.
Pappan sitter med barnen och myser i soffan och, kors i taket, så är Eira tyst. Hoppas jag får laga maten klar innan hon kommer på att jag är borta...
2 kommentarer:
Visst är det härligt med barn som gillar mat! Wille var precis likadan när han var bebis, och jag hoppas givetvis att även Nora ska trampa på i hans fotspår. Det bådar gott, med tanke på hur hon mumsar i sig gröten. Har inte testat något annat än, men det kommer...
Det där med mammigheten har jag tyvärr inget tips på hur man ska råda bot på. Eventuellt kanske det kan hjälpa om du åker hemifrån ngn gång ibland och det bara är pappa som är där. Då kanske hon vänjer sig.. ja, eller nåt. Det var ett försök till tips iaf! :)
Annars är det ju som du säger en övergående fas.
Känner igen mammigheten, Isac är ju fruktansvärt mammig. Men är jag inte hemma är det inga problem, men blir lite jobbigt när han vrålar för fullt över att pappa tar på honom pyjamas t.ex. Men vi brukar låta pappa göra det fast när jag är klar med det jag gör går jag dit & står bredvis fast pappa gör klart.
Skicka en kommentar